Elemis Nourishing Omega-Rich Cleansing Oil

img_20161111_081209.jpg

Ni vet, ena dagen tar man en bild till bloggen och tänker att det HÄR, det ska jag blogga om ett par minuter och SWOOSH så har det gått två veckor sedan man tog bilden och man ba: HUH?

Jallefall! Den här rengöringen – DEN HÄR RENGÖRINGEN! Åh vad jag tycker om den och åh vad mitt ansikte tycker om den. Jag fick med mig den hem från Daisy Beauty Expo i vintras och har älskat den varenda liten sekund sedan dess. Men oj, tänker ni, är den så dryg att den fortfarande inte tagit slut. Nja, visst är den dryg, men det ska ju erkännas att jag testat en del annat under tiden som gått sedan januari, men det är alltid med en känsla av pirrig lycka som jag återvänder till Elemis Nourishing Omega-Rich Cleansing Oil eftersom den är så nedrans fin. Den tvättar effektivt bort sminket och lämnar ansiktet mjukt som en nygräddad lussebulle (ja, alltså, utan stekytan som lussebullar får – men ni fattar).

Skaka flaskan, pumpa ut ett par pump i handen, massera in i ansiktet och sedan är tanken att man ska tillsätta lite vatten och arbeta upp en mjölkig konsistens, jag brukar istället ta en blöt frotté och tvätta bort den. Men ja, man gör väl som man vill –  i alla fall om man läst instruktionerna ordentligt, vilket jag nog inte hade, eftersom jag gått lite bet på detta med att arbeta den till en mjölkig emulsion, men nu vet ni vad jag kommer göra i badrummet ikväll i alla fall.

Nå väl. Jag kan inte nog rekommendera Elemis Nourishing Omega-Rich Cleansing Oil. Den finns att köpa hos till exempel Skin City (där den kostar 399 kronor för 195 ml), och på salonger, och hos andra återförsäljare av Elemis.

Köp den eller önska den i julklapp, det är du värd!

 

||||| 8 Gilla! |||||

Instatips: @osundakonsumtionsvanor

capture_2016-11-06-15-58-20-01.jpeg.jpg

Hallå ja! Får jag lov att instagramtipsa så här en dyster morgon i november. Herregud, allt kan hända denna vecka med valet i USA imorgon, så jag sticker huvudet i sanden och hoppas på det bästa och roar mig med att mysa med instagram – till exempel kontot @osundakonsumtionsvanor som drivs av Amanda, Emma och Rebecka – tre alldeles amazing kvinnor som får mig att länga efter nya dofter, knalligare färger och blått hår, och gnistrande giftgröna naglar. Ack, all denna inspiration. Följ dom vettja!

 

||||| 8 Gilla! |||||

Suck it November – jag kan bättre än dig

20161105_083529-01

Hårfärg och jag, det är en livslång kärlekshistoria, det måste vi väl ändå säga? Jag färgade håret första gången när jag gick i femman. Jag hade en tid för klipp och sling hos frisören en trappa upp i höghuset i ett av höghusen i Huddinge Centrum. Jag minns fortfarande doften när jag klev in, den hänförde mig totalt och jag tycker fortfarande att lukten av blekmedel och permanentvätska är bland de härligaste som finns med sina löften om förändring. Jag slingade mig inte då, utan bad istället om en blekning av min lugg. Detta var ju trots allt på det glada 80-talet och en blekt lugg var ungefär det tuffaste och mest vågade jag över huvud taget kunde tänka mig.

Sedan dess har mitt hår haft ungefär varenda färg det går att tänka. Ja, det vet ni ju. Det har varit blont, gult, rött, svart, brunt, kastanj, lila, rosa, blått, grönt och ibland hela regnbågen. Av alla färger är nog regnbågshåret min favorit, men det kräver så galet mycket underhåll att det liksom inte ens är roligt.

Ibland har jag perioder då jag gör prick ingenting åt min hårfärg. Det har jag haft sedan i somras då jag klämde i en burk pärlblond från Mood by Jane Helen. Min frisör rös när jag berättade det, men det blev trots allt en rätt trevlig rödblond färg. Faktiskt lite som Sandra Beijers. Ja, hennes är ju snyggare stylat, mer välvårdat och har inte heller en trist utväxt om man ser till bilden, men om vi bara tittar på färgen kan vi väl enas om att den är rätt lik? Oui?

img_20160916_151558.jpg

Nå väl. För två helger sedan råkade jag öppna skåpet där jag har mina hårfärger. Vaddå, har inte ni ett sådant skåp – ett skåp för färglängtan? Inte jag heller, egentligen, det är mest ett hörn på en hylla i ett stort och rätt stökigt skåp i köket. Och när jag tittade in ropade jag högt inombords: GRÖNT OCH LILA – LET’S DO THIS. So I did. Utan handskar förstås, för handskar är för folk MED impulskontroll, vilket jag inte har när det kommer till hårfärg.

img_20161023_135933.jpg

Jag lät det sitta så länge som jag kunde, vilket inte var mer än någon timme eftersom vi skulle på barnkalas – visserligen bara ett par dörrar bort, men kände ändå inte att jag ville ha plastpåsar i håret bland så många andra människor. Istället drog jag på ett likfärgat läppstift och åt piroger och paj och önskade lite lite att jag hade sparat plastpåsarna och stoppat dem i öronen på grund av ljudnivån.

img_20161023_172047.jpg

Och på måndagen drog jag till med min mest gillade #workingkatta bild på instagram någonsin. Och innan ni frågar, nej, jag brukar faktiskt inte vara så här snygg på jobbet varje dag. Ibland slår jag till på stort, men just den måndagen berodde det på att vi skulle på Augustprisets nomineringsevent på Kulturhuset.

20161105_083353-01

Men i alla fall. Hårfärg, vilken energikick det kan vara ändå. Speciellt nu, fem dagar in i årets i särklass mest trista månad.

||||| 12 Gilla! |||||

No regrets

img_20161030_144159-1080x1310

Förra onsdagen, då vi åt middag efter vårt oerhört trevliga poddkalas (tack för alla asbra frågor – de vi inte hann med kommer vi täcka upp i kommande avsnitt), undrade Linda som driver Better Bloggers, hur många besökare jag hade på Bjooti back in the day – ja, alltså ni vet innan jag slutade blogga där stup i kvarten. Jag hade ungefär 3500 unika besökare per dag, ibland lite fler. Jag tänkte inte så mycket på det då, men det är så klart skitmånga unika besökare per dag att ha. Hon undrade om jag inte ångrade att jag kastade bort det men vet ni, nej, jag har inte ångrat en sekund att jag slutade (och sedan började och slutade och började och slutade och började igen…). Jag var helt och hållet klar med sättet jag bloggade på då. Jag blev arg (jag skojar inte ens) när jag såg reklam för maskara på TV. Jag hade ett badrum som var fyllt från golv till tak med pressprover som jag inte orkade titta åt. Jag sneglade hela tiden oroligt på andra skönhetsbloggare, om de hann före mig med att skriva om en ny produkt, om de fick utskick jag inte fick, om de blev bjudna på saker jag inte blev – det var faktiskt helt och hållet själadödande. Under en period skrev jag tre inlägg om dagen, 7 dagar i veckan och ändå tyckte jag att jag inte presterade bra nog. Ändå tyckte jag att jag alltid låg efter och att jag var sämre än alla andra. Ändå tyckte jag att jag var den mest sketna beautybloggaren i världen. Mmm, egna prestationskrav ändå va, sicken kill joy.

Så, nej, jag har aldrig ångrat det. Jag har gjort massor av andra saker som har varit sjukt roliga och ibland, när jag känner för det, skriver jag lite på Bjooti. Helt utan krav. Visst, jag kommer aldrig bli en av Sveriges största bloggare, vissa veckor, vissa månader, är jag knappt en bloggare alls, men banne mig, det gör inget. Jag tycker om mitt jobb, jag älskar att jobba statligt. Så klart vore det optimala om jag kunde krydda upp tillvaron med att skriva böcker (och få dem utgivna), men alltså, även om det aldrig blir så (för låt oss vara realister), så gör det inget – för jag tycker väldigt mycket om det som jag redan har.

Gott så.

||||| 10 Gilla! |||||